Oh Fish!
Jag har haft min ovanligaste nakna upplevelse den här veckan. Fick en ajurvedabehandling i måndags då man naken blir inoljad från topp till tå och masseras på ett stort träbord. Det var verkligen hands all over my body. Kände mig som en hal säl. Det var lätt den bästa massagen jag fått hittills i mitt liv!
Jag har följt trenden här nere och införskaffat en sari. Hoppas bara jag får tillfälle att använda den...kanske till jul?
En av kvällarna bjöds det på a gypsy jazz concert med Titi Robin Trio och det var mysigt. Som jag nämnde i tidigare inlägg så känner man sig lätt som en kändis här i Indien och det gjorde vi även denna kväll. Blev med på kort i två skvallertidningar! Jag körde min klassiska "det här är ett helt okej ställe, men jag har varit på bättre"-min.
Såg en äkta Bollywoodfilm i veckan också som hette "Om Shanti Om". Det är mitt hetaste filmtips den här veckan för er som är hemma i Sverige och höstmörkret. Engelsk text är ett måste om du inte är en hejare på Hindi.
Man vet inte vad fattigt innebär förrän man ser det med egna ögon. Besökte Little Lamb school och fick göra hembesök med Hanna och hennes mamma i veckan. Man ser allt ur ett helt annat perspektiv efteråt. Det krävs så lite för att göra de där barnen glada så man skäms nästan. Efter det följde jag med till ett hem för fysiskt och psykiskt handikappade barn. Jag trodde jag var förberedd på hur det skulle se ut, men där hade jag fel. En del av barnen hade missbildningar jag aldrig hade skådat tidigare. Vi ritade och lekte med dom. En klump i magen växte när vi lämnade barnhemmet och ingenting kändes särskilt roligt längre. Det är ändå bra att tänka att barnen inte mår sämre för att man själv gör något kul, det är ju snarare tvärtom. Mår man själv dåligt sprider man bara negativ energi och då kan man inte tillföra någonting när man besöker sådana där ställen.
Igår besökte vi ett till barnhem, den här gången för friska barn, som hette Faith Home och som helt och hållet drivs av bidrag från Sverige. Den här gången var det lite annorlunda, det var mer positivt på det här stället än på det förra barnhemmet. Vi visades runt av Amela, en riktig mystant som skrockade varje gång hon berättade något. När vi var klara med rundturen fick vi hälsa på barnen. De hade ställt upp sig i långa rader i matsalen och när vi kom in började dom sjunga och göra rörelser. Vi fick sitta längst fram vända mot barnen och när de sjungit klart var det vår tur. Vi drog till med "Imse vimse spindel" och barnen hängde på. Därefter fick vi en varsin blomma, ett varsitt krus och så var det dax för snacks - rispuffar. Först verkade barnen lite blyga, många var ganska dåliga på engelska, men när vi gick runt och började småprata med dom växte intresset snabbt. Ännu större blev det när en av tjejerna som var med oss plockade fram sin kamera. Dom tryckte sig mot kameralinsen och skulle se varenda bild som togs. Det var väl i och för sig förståligt, de har nog inte fastnat på särskilt många kort tidigare.
Imorn bär det av norrut, närmare bestämt mot Varanasi och Dehli. Förhoppningsvis hinner jag skrubba bort lite synder i Ganges. 36 h kommer jag och min kompanjon Hanna att sitta på tåget. Vi har pannkakor i alla fall...
Jag har följt trenden här nere och införskaffat en sari. Hoppas bara jag får tillfälle att använda den...kanske till jul?
En av kvällarna bjöds det på a gypsy jazz concert med Titi Robin Trio och det var mysigt. Som jag nämnde i tidigare inlägg så känner man sig lätt som en kändis här i Indien och det gjorde vi även denna kväll. Blev med på kort i två skvallertidningar! Jag körde min klassiska "det här är ett helt okej ställe, men jag har varit på bättre"-min.
Såg en äkta Bollywoodfilm i veckan också som hette "Om Shanti Om". Det är mitt hetaste filmtips den här veckan för er som är hemma i Sverige och höstmörkret. Engelsk text är ett måste om du inte är en hejare på Hindi.
Man vet inte vad fattigt innebär förrän man ser det med egna ögon. Besökte Little Lamb school och fick göra hembesök med Hanna och hennes mamma i veckan. Man ser allt ur ett helt annat perspektiv efteråt. Det krävs så lite för att göra de där barnen glada så man skäms nästan. Efter det följde jag med till ett hem för fysiskt och psykiskt handikappade barn. Jag trodde jag var förberedd på hur det skulle se ut, men där hade jag fel. En del av barnen hade missbildningar jag aldrig hade skådat tidigare. Vi ritade och lekte med dom. En klump i magen växte när vi lämnade barnhemmet och ingenting kändes särskilt roligt längre. Det är ändå bra att tänka att barnen inte mår sämre för att man själv gör något kul, det är ju snarare tvärtom. Mår man själv dåligt sprider man bara negativ energi och då kan man inte tillföra någonting när man besöker sådana där ställen.
Igår besökte vi ett till barnhem, den här gången för friska barn, som hette Faith Home och som helt och hållet drivs av bidrag från Sverige. Den här gången var det lite annorlunda, det var mer positivt på det här stället än på det förra barnhemmet. Vi visades runt av Amela, en riktig mystant som skrockade varje gång hon berättade något. När vi var klara med rundturen fick vi hälsa på barnen. De hade ställt upp sig i långa rader i matsalen och när vi kom in började dom sjunga och göra rörelser. Vi fick sitta längst fram vända mot barnen och när de sjungit klart var det vår tur. Vi drog till med "Imse vimse spindel" och barnen hängde på. Därefter fick vi en varsin blomma, ett varsitt krus och så var det dax för snacks - rispuffar. Först verkade barnen lite blyga, många var ganska dåliga på engelska, men när vi gick runt och började småprata med dom växte intresset snabbt. Ännu större blev det när en av tjejerna som var med oss plockade fram sin kamera. Dom tryckte sig mot kameralinsen och skulle se varenda bild som togs. Det var väl i och för sig förståligt, de har nog inte fastnat på särskilt många kort tidigare.
Imorn bär det av norrut, närmare bestämt mot Varanasi och Dehli. Förhoppningsvis hinner jag skrubba bort lite synder i Ganges. 36 h kommer jag och min kompanjon Hanna att sitta på tåget. Vi har pannkakor i alla fall...
Kommentarer
Trackback
